| Noteringar |
- Den 29 december 1975 seglar den norskägda supertankern M/S Berge Istra på öppet hav mellan Filippinerna och Nya Guinea. Fartyget är på väg till Japan. Klockan 19.24 norsk tid har man radiokontakt med Japan, allt är normalt. Det är sista gången "Berge Istra" hörs av. 224 000-tonnaren skulle anlända till Japan sju dagar senare, men kommer aldrig fram till sin destination.
Två överlevande hittas efter tre veckor på en räddningsflotte, övriga 30 i besättningen försvinner i havet. Förlisningen är ett stort mysterium. Ingen lyckas utröna vad som egentligen hänt.
- Men en man har vetat hela tiden. Sjökapten Johnny Eilers, i dag pensionär, seglade samma rutter som olycksbåtarna. Han fraktade olja och malm på fartyg som var identiskt lika de förlista tankrarna.
- Glöm ryktena. Det berodde på ett mänskligt och två tekniska fel. Inertgassystemet var opålitligt, vattenlåset fungerade inte alltid och överstyrmannen var inte bra på att mäta gas, säger han.
- Det var ödesdigra fel som satte säkerheten ur spel och förvandlade fartygen till flytande "bomber", som Eilers uttrycker det. Inertgas pumpades in i de tomma oljetankarna för att neutralisera den lättantändliga oljegasen som vid minsta gnista kunde vålla en explosion.
Att gassystemet inte fungerade och att överstyrmannen inte kunde mäta den farliga oljegashalten var så allvarliga problem att fartygen genast borde ha tagits ur trafik. Men så skedde inte.
Eilers slog inte larm efter den första olyckan 1975 trots att han redan då förstod vad som skett. Och när de två överlevande berättade om explosioner ombord blev han helt övertygad. Ända sedan dess har han plågats av dåligt samvete över att han inte sade något.
- Jag kunde kanske ha räddat 40 människor. Jag borde ha sagt ifrån. Jag borde ha talat med de ansvariga, säger han till Dagbladet.
Rederiet har gjort allt för att tysta ned omständigheterna kring "Berge Istras" förlisning. De två överlevande spanska sjömännen vittnade om tre explosioner, men ingen visste orsaken. Tidningarna skrev om hemlighetsmakeriet och spekulerade i att rederiet fruktade att få ut mindre på försäkringen om det kom fram att det rörde sig om brister eller slarv. Sjöförklaringen hölls i New York. Norska sjömansfacket krävde information, men eftersom tankbåten var registrerad i Liberia gällde inte norska regler.
Först efter den andra förlisningen 1979 gick Eilers till rederiets ägare Sigval Bergesen. Han krävde att de två kvarvarande systerfartygen av samma typ skulle stoppas. De skulle inte få fortsätta med den riskabla kombinationsfrakten, alltså att omväxlande transportera olja och malm i samma tankar.
- Bergesens båtar lastade malm i Brasilien. Därifrån gick de till Japan där malmen lossades. Från Japan gick de tomma till Persiska viken där de lastade olja som transporterades till Europa. Och därifrån på nytt till Brasilien där tankarna tvättades för att ta emot ny malm. På rederiet var man rädd för att det skulle komma ut att man slarvat med säkerheten. Eiler säger att det med största säkerhet skulle ha reducerat försäkringssumman. Och det var en prestigeförlust för ett välrenommerat rederi att ha fartyg som exploderar.
- Jag sa att jag skulle gå ut i media om han inte tog bort de sista två kombinations båtarna från oljefrakt. Han godtog avtalet och det har stått sig sedan dess, säger han.
Det blev slutet på den lönsamma kombinationsfrakten. Rederiet förlorade stora summor. De två kvarvarande fartygen gick i fortsättningen bara med malm.
|
1933 - 1975 (42 år)
