Lars Tobias föddes 20 aug 1892 på gården Ogn på ön Ognøy, Bokn socken i en syskonskara på fem.
Han var äldsta sonen som aldrig gifte sig. Han sysslade med gårdsbruk men framför allt var det fiske. Hans uppväxt vet vi inte så mycket om, förmodligen var det att hjälpa till på gården och fisket när skolan var avslutad. Han kallades för ”Lille” Lars, han var bara 155 cm lång. När kriget kom till Norge 9 april 1940 var Lars Tobias 48 år gammal.
Berättelsen nedan är skrivet av Anne Lise Bjørnsen (1946-) barnbarn till Lars ”store” Lars Marselius Pedersen (1883–1954).
”Lille” Lars och hans syster Lina bodde på gården Ogn på ön Ognøy. Min farfar kallades ”Store” Lars (född 1883, nio år äldre än Lars Tobias), för att han var så stor, och ”Lille” Lars var mindre.
”Lille” Lars togs av tyskarna under kriget, och hölls fången tills kriget tog slut. Han greps för att han hade varit i kontakt med en engelsman och fått tillräckligt med cigaretter, kex och en gummibåt samt regnställ. Det var flera personer på Bokn som hade fått något sådant av engelsmännen, och de berättade för varandra.
Den dagen Lars blev tagen av tyskarna var alla, mamma och Kornelia ute och stekte lefs i tvättstugan (lefs är ett vanligt ojäst, mjukt tunt bröd).
Far (Eilert Larsen Ognøy 1904–1984) hade kommit och huggit ved men skar sig ganska illa i benet. Mamma (Ella Våge 1911–1984) bestämde att det var bäst att skaffa en sjuksköterska som kunde ta hand om såret. När hon skulle till sjöss upptäckte hon att det låg en tysk båt i Ognasundet. Hon tyckte det var bäst att gå hem efter sitt pass. Hon tog även med sig sin dotter Bjørg. Men när de kom fram till Lars blev de stoppade och fick inte gå längre. De fick inte vara där.
När de hade suttit där en stund fick Bjørg (1934-) kissa, men hon fick inte gå på utedass. Till slut fick hon låna Linas potta.
När mamma och Bjørg inte kom tillbaka blev han orolig och kom för att leta efter dem. Sedan fick han gå in för att träffa Lars och en tysk officer. Det sades att om inte Eilert hade skurit sig i foten så hade de tagit honom också. Men till slut fördes Lars till havet i handbojor.
Senare samma dag kom två män till oss. De rotade i alla skåp och var överallt. Vi vet inte vad de letade efter men kanske tyckte de att vi hade fått nog av engelsmännen.
Några dagar innan hade mamma hittat engelska flygblad som hade släppts från flygplanet. De låg ovanpå ugnen i en skål som stod där. Men de hittade dem inte och de hade inte gått ut genom dörren innan mamma placerade dem i ugnen och brände upp dem.
Lars var i grunden en konstig man. Han gick mycket själv, ofta till heden. Han rökte, men i hemlighet när han trodde att ingen såg honom. Då och då, såg jag röken stiga upp bakom en tuva eller en sten. När han var ute med sin båt kunde han sitta där med röken. Om han trodde att ingen såg honom vet jag inte.
När han gick till heden var han rädd för att sätta eld på enbär och ljung. Han tänkte inte alltid på vindens riktning. Det hände att jag fick gå upp på heden med blöta säckar för att släcka, när elden kom för nära husen.”
Hur var det nu den dagen tyskarna kom och tog Lars med sig? Han greps för ”Täckning av engelska agenter”, han hade hjälpt kommandosoldaterna från Operation Checkmate som kom till Ognøy i början av maj 1943. Allt hade sin upprinnelse att sju brittiska soldater från Royal Navy 30 april 1943 klockan 00.15 lämnade sin båt MTB 626 (motortorpedbåt), 8 km. Sydväst från Skudenes.
Den engelska gruppen tillhörde trupp 1 No. 14 Artic Commando i den brittiska armén som var speciellt utbildad för att använda mindre båtar som kajaker. Denna grupp kommandosoldater var frivilliga och kallades även ”Special Commando Boating Group”. Gruppen bestod av löjtnant John Godwin, Keith Mayor, Neville Arthur Burgess, Andrew Anthony Wes, Victor John Cox, Harold Hiscock och Alfred John Roe. De gick ombord på en båt som de hade i släptåg på motortorpedbåten. Ledare för gruppen var John Godwin och deras uppgift var att sabotera sjöfartstrafiken.
De fick problem redan från början. På grund av bogseringen förstördes propelleraxelns lager. De fick gå i land vid Bokn och här mötte de folk som lovade att hjälpa till med axellagret. Gruppen gömde sig hela dagen 30 april. På kvällen flyttade de till Kjeøya, en liten ö väster om Ognøy, där delades de upp i två mindre grupper. En grupp paddlade mot Kopervik i två medhavda kanoter medan de andra stannade kvar för att reparera motortorpedbåtens skadade lager.
De höll fartygstrafiken under övervakning. Vid midnatt den 2 maj paddlade de in i Kopervik hamn och placerade magnetiska sprängladdningar på en tysk minsvepare vid kajen. Tyskarna förstod att något var på gång och slog larm. Varken kanoter eller sprängladdningar upptäcktes. Efter fyra timmar exploderade sprängladdningarna och minsveparen M5207 sjönk.
Alla sju engelska kommandosoldater greps av nazisterna och skickades till Sachsenhausen via Grini fängelset i Oslo1943, ingen av dem överlevde till freden i maj 1945. Den 2 februari 1945 avrättades flera ur gruppen av SS-vakter, på direkt order från Hitler. Ett par smugglades ut till koncentrationslägret Bergen-Belsen utanför Hannover. De sista av dem sköts den 11 april 1945 bara fyra dagar innan brittiska trupper befriade lägret.
Tyskarna fann bevis för att kommandosoldaterna hade varit i kontakt med personer boende på Ognøy. Lars tog på sig skulden då han var singel och det drabbade inte de andra som hade familj. Det bodde totalt 9 personer på Ognøy 1943, fördelat på 3 små gårdar. Eilert Ognøy från granngården hade huggit sig i foten med en yxa samma dag som Gestapo kom för att arrestera Lars. Ellas man Eilert (1904–1984) fick höra av Gestapo att han också skulle ha också blivit arresterad om han inte hade skadat sig själv.
Hur gick det så för Lars Tobias, han arresterades och fördes i handfängsel 20 juni 1943 till Ladegård fängelse i Stavanger. Lars Tobias greps för ”Täckning av engelska agenter”, det vill säga han hjälpte kommandosoldaterna från operation Checkmate som kom till Ognøy i Bokn i början av maj 1943.
Lagårdfängelset, även känt som Stavanger Kretsfengsel eller Polizeigefängnis Stavanger, inrättades 1864 vid Lagårdsveien 43 i Stavanger. Byggnaden fungerade som ett centralt fängelse i regionen och hyste både politiska fångar och motståndsmän under andra världskriget. Fängelset var i drift fram till 1964, då det nya Stavangerfängelset invigdes i Finnestad.
Efter fängelsevistelsen på Ladegård flyttades Lars Tobias 13 aug 1943 till Grini fängelset i Oslo. Där han senare med andra norska fångar transporterades till koncentrationslägret Natzweiler någon gång i april 1944 med fångnummer 13888.
Under fångenskapen i Tyskland flyttades Lars Tobias (oklart när) till det ökända koncentrationslägret i Dachau, senare till Ottobrunn. Ottobrunn var ett satellitläger söder om München som tillhörde Dachau komplexet. Senare flyttade han till Dautmergen och tillbaka till Dachau. Dautmergen var ett satellitläger till Natzweiler.
Lägret grundades i augusti 1944 som en del av ett större ekonomiskt projekt kallat ”Wüste”. De så kallade ”Wüste” lägren skulle utvinna oljeskiffer för produktion av bensin i den tyska krigsindustrin. Själva produktionen av bensin började först i mars 1945, två månader före krigsslutet.
Dachau befriades den 29 april 1945 av styrkor ur amerikanska armén.
De skandinaviska fångarna i Tyskland var uppdelade i olika kategorier, från civila internerade som bodde civilt och hade en viss frihet till NN-fanger (Nacht und Nebel, ”natt och dimma”) vilka var fångar som skulle arbeta till döds. Efterhand som de skandinaviska fångarna i Tyskland ökade, organiserades hjälparbete. De norska sjömansprästerna i Hamburg, Arne Berge och Conrad Vogt-Svendsen, uppsökte fångar, hjälpte dem med mat och förmedlade brev till familjer i Norge och Danmark. Vogt-Svendsen knöt även kontakt med de civilt internerade i Gross Kreutz, familjerna Hjort och Seip. Tillsammans med andra skandinaver utarbetade kretsen på Gross Kreutz omfattande listor över fångars namn och var de hölls internerade. Listorna sändes till Sverige och den norska exilregeringen i London via den svenska ambassaden i Berlin. I Stockholm var den norska diplomaten Niels Christian Ditleff speciellt engagerad i de skandinaviska fångarnas öde. Vid årsskiftet 1944–45 fanns det totalt 8 000 norska civila fångar i Tyskland, dessutom fanns det 1 125 militära krigsfångar.
I slutskedet av andra världskriget fick Röda Korset i uppdrag att genomföra en aktion där människor räddades ur nazisternas fångläger. Den 8 mars 1945 var Röda Korset redo med en expedition som utgjordes av 250 personer, 75 fordon varav 36 bussar. När engelsmännen fick höra om räddningsaktionen krävde de att alla bussar skulle målas vita med svenska flaggan på sidorna och röda kors på taken. Då skulle bussarna bli lättare att upptäcka från luften. Därför kom räddningsaktionen senare att kallas de Vita bussarna. Exilregeringarna i Danmark, Norge och svenska regeringen samarbetade för att få fram utrustning och personal.Bussarna målades vita med röda kors på, vilket blev i folkmun ”De vita bussarna”. Färden gick genom Danmark till norra Tyskland och samtidigt transporterades bränsle till fordonen och tusentals matpaket på fartyget Lillie Matthiessen. När expeditionen nådde Tyskland såg de ett land förstört av krig och körde genom utbombade städer, sökte skydd mot stridsplan och bomber för att kunna ta sig vidare mot sin destination. Under räddningsaktionen körde chaufförerna dag och natt för att hämta fångar i olika koncentrationsläger. Transporterna tog mellan en och fem dagar. Det var två förare i varje buss, som turades om för att orka köra. På lastbilar packades bränsle, mat och sjukvårdsutrustning till fångarna. Budbärare på motorcykel körde i förväg för att se till att vägarna var framkomliga. Det var ett livsfarligt uppdrag. Allierade flygplan bombade Tyskland dygnet runt. Under en hemresa från lägret Ravensbrück blev fordonen beskjutna. Den svenske chauffören Erik Ringman dog tillsammans med flera av de befriade fångarna. Bussarna gick mot bland annat koncentrationslägret Sachsenhausen, men även till Dachau, Schömberg och Mauthausen i Österrike. Många av fångarna som fritogs var svårt medtagna, hungriga, undernärda och sjuka.
Den första maj avslutades expeditionen och då hade ungefär 15 500 personer räddats.
Källor: Röda korset och Malmö Stad
Läs deras rapport om Vita bussarna.
Lars Tobias fick resa hem med de vita bussarna som via Malmö var uppsamlingsplats för alla flyktingar som kom med de vita bussarna efter kriget.
Lars Tobias nåde så småningom Sverige med färjan och Malmö och erhöll där vård. I den tyska hälsodeklarationen vägde han bara 51 kg, hälsan var inte bra. Han fick senare ett pass för att kunna resa hem till Ongøy i Norge.
Om själva resan hem från Tyskland har vi ingen dokumentation bara ett passfoto. Väl hemma 53 år gammal fortsatte livet för fiskaren. ”Lille” Lars tre syskon Jørgine Mathilde, Lina Ceselia och Jørgen Mercelius Ognøy fanns kvar när han äntligen efter alla strapatser kunde slappna från sitt helvete.
Tisdagen 21 okt 1958 bestämde han sig för att resa med S/S Tonjer från Kopervik till Stavanger. Han tog sig över med båt till Kopervik där han ramlade omkull vid bron, drabbad av ett slaganfall. Hans sista resa efter 66 år.