Ole Olsen var min farfars farfars son eller om man så vill min farfars farbror. Han var första barnet i en syskonskara på åtta, född 4 oktober 1834 på Karmøy, Avaldsnæs i byn Kvalavåg. Jag vet inte så mycket om hans liv i början förutom att han konfirmerades i socken 23 september 1849. Hans kristendomskunskap var god, ett betyg som de flesta fick. Det kan tolkas som att han kunde skriva och läsa. Han gifter sig 2 juni 1857 med den 6 år äldre Ingeborg Cathrine Baardsdatter från Østrem, Torvastad. Byn ligger på norra delen av Karmøy inte så långt bort från Kvalavåg. Vigseln äger rum i Olavskyrkan på Avaldsnes. Ole Olsen tar över sin svärfars gård och blev gårdsbrukare av Kvalavåg 75 bnr 9. Han var den 3:e ägaren mellan åren 1858-1911. Han skaffar sig en familj på sju barn varav en son dör tidigt. Under de 53 år som han brukade marken gav det inte så mycket men de klarade sig. Förutom jordbruket så var det fisket vars fångst till största delen bestod av sill och torsk som man levde av. De hade några kor och lamm så de fick mjölk och kött. I 1875 års folkräkning hade bruket en häst, fem kor, en kalv, nitton får, ett svin, ½ tunnland bygg (korn), 1 ½ tunnland havre och 1 ½ tunnland potatis. I breven kan man utläsa att djurbeståndet ökade med tiden med fler hästar, kreatur och höns.

Första barnet Ole Mathias föds i feb 1859 men dör redan i dec 1860. Barnadödligheten var stor vid denna tid. Dock hade Ole och Ingeborg tur som fick behålla 6 barn till vuxen ålder. Nästa barn som föds var Berta Torine i september 1860. Hon kommer att spela en stor roll i Ole Olsen liv när hennes mor Ingeborg dör. Hennes bror Ole Mathias föds 1863 i december, systern Olava Katrine föds i januari 1866 därefter kom Helvik Gurine i juli året efter. Jan Henrik föds i april 1869 som det nästyngsta barnet och det är till största delen breven mellan honom och hans far denna berättelse handlar om. Den sista som föds i barnaskaran är Anna Marthe i feb 1872.

Det var stora försörjningsproblem i Norge vid tiden, befolkningen ökade och fisket minskade kraftigt. Sillnäringen som man levt bra på med allt vad det hörde till minskade kraftigt. Båtbyggeri, fiske, rensning, saltning, tunnbindning etc. minskade och folks utkomst upphörde. Detta bidrog till en ökad utvandring och främst till Amerika. Mellan 1880 – 1915 utvandrade över en halv miljon norrmän till Amerika. Det stora landet i väster där det flödade av honung och välstånd lockade. Omkring 7000 personer flyttade ifrån eller emigrerade bara från Karmøy. En del gav sig inte så långt bort utan stannade i de större städerna som Stavanger och Bergen. 

Där växte det upp en industri som försörjde rederinäringen. Ett sådant företag var varvet Stavanger Støberi & Dok (1851 – 1930) i Stavanger där det producerades 88 fartyg genom åren. De äldre segelfartygen började ersättas av ångdrivna större fartyg. Då krävdes en helt annan verksamhet med nya yrken och maskiner. En av mina släktingar Tomas Olai Samuelsen (f. 1861) flyttade in till Stavanger 1898 för att arbeta som smed vid Stavanger Støberi & Dok. De nya verkstäderna behövde arbetskraft. År 1919 var det 700 som arbetade på varvet. Anledningen till Tomas Olai flytt var att koppargruvan i Visnes stängdes 1892 där han tidigare arbetade. Han behövde ny försörjning för sin familj.  
Många lämnade Norge i fattigdom och elände. Det fanns många som var ”husmannsfolk” (torpare), de fick arbeta av den årliga hyran till gården och sen klara sig själv på resten av vad dagen kunde ge. Deras ”husmannsplass” (stuga) ägde de själva och kunde ta med sig om de flyttade. Det fanns många som fick leva på fattighjälp av kommunerna. När det blev svåra tider t.ex. under nödåret 1869 med missväxt så började kommunerna att få stora kostnader för fattighjälpen. Då var det flera kommuner som valde att köpa biljetter till Amerika. Man helt enkelt dumpade icke önskvärda personer, Ja hela familjer till Amerika. Det uppstod kraftiga rektioner på denna behandling inte bara i Norge utan även ditt de for. Mellan åren 1870 – 75 så sjönk antalet personer som hade fattighjälp med hela 18 %. Det berodde inte på att de fick det bättre i Norge utan att många gav sig av till Amerika. Eftersom de inte hade pengar till sitt uppehälle så måste andra ha betalt biljetten. Allt detta och mycket mer kan man läsa i boken ” Farvel Norge”.