| Noteringar |
- Han var motorman då M/S Fernlane blev torpederat av en Italiensk U-båt.
Fernlane lämnade Gourock den 17 april och gick med i en konvoj för att bege sig till Freetown. Hon hade en last på 1585 ton salt, 103 ton järnkonstruktioner, 8 segelflygplan och 26 lastade lastbilar från Manchester (hon hade lämnat Manchester den 4 april, enligt arkivdokumentet). Den 23 april lämnade hon konvojen och fortsatte söderut ensam (detta strider mot A. Hagues avskedsdatum den 26 april - för information, Convoy OG 59, där hon är listad, var en konvoj på väg till Gibraltar. Den har sitt ursprung i Liverpool den 15 april 1941. Lämnade den 23 april och anlände till Gibraltar den 28.
Vid ungefär 08:25 GMT den 7 maj-1941 torpederades hon av den italienska ubåten Enrico Tazzoli (Cossato), position 10 02N 20 17W. Den första torpeden träffade i aktern av fartyget och satte eld på maskinrummet, men de som var i tjänst lyckades ta sig till båtdäcket och stoppade motorn därifrån. Fartyget hade precis gjort en svår babords 75° kursändring när torpeden träffade och fortsatte att svänga till babord efter explosionen; hjulet och därmed styrningen hade påverkats av explosionen.
Samtliga 4 livbåtar sjösattes, varav 3 beordrades att ro bort från fartyget, medan radioantennen, som fallit ner, riggades upp igen av snickaren och 3:e styrman varpå kaptenen sände ut ett nödanrop (radion) operatören hade redan åkt i en av de andra båtarna). När en andra torped observerades på babords sida tog sig de återstående männen, inklusive kaptenen också till livbåten, och strax efter att denna båt hade dragit i väg (från styrbord) detonerade torpeden i maskinrummet (cirka 08:40). vilket gör att Fernlane lutade kraftigt till babord och börjar sjunka. Ubåten dök nu upp cirka 2 n. mil bort till babord, gick runt framför fartyget och skickade i väg en tredje torped som träffade midskepps på styrbords sida. Hon lutade kraftigt åt styrbord, bröt midskepps och sjönk snabbt i fören. Ubåten gick under och försvann utom synhåll.
Krydsaren Dorsetshire hade fångat radiosignalerna men var inte i stånd att kunna assistera. (Charles Hocking anger positionen som "cirka 400 miles från Sierra Leone", och hävdar att en tysk U-båt var boven).
Hela besättningen på 32 och de 3 passagerarna (och en hund?) överlevde. Efter att ha överfört lite mat, vatten och utrustning från en närliggande flotte tog motorbåten de andra 3 båtarna på bogsering kl. 11:00 och begav sig mot Bissagosöarna. När bensinen nästan var slut den 10 maj bestämde de sig för att spara resten tills de var närmare land, så båtarna avseglade. Runt 22.00 den natten såg de land, men bestämde sig för att vänta till dagsljus innan de försökte landa. Tidigt nästa morgon, den 11 maj fortsatte de längs kusten för att leta efter tecken på en bebodd plats och när de såg några hus på stranden vid 08:00-tiden gick de in. De hade landat på Carabella Island, där de fick mat och gavs logi, och sedan motorbåten hade setts över och mer bensin fyllts på fortsatte de till Bissau den 13, med ankomst samma kväll. Med hjälp av den brittiska konsuln utrustades de med nödvändiga kläder mm.
De 3 passagerarna fick passage till Freetown på ett brittiskt kabelfartyg den 18 maj medan de andra fick vänta till den 26 maj innan de kunde hitta ett fartyg som var villigt att ta dem alla från Bissau, och anlände till Freetown samma eftermiddag, via Bathurst med portugisiska M/S Africa Ocidental. Den brittiska radiooperatören hade blivit sjuk på resan från Bathurst och överfördes till det brittiska sjukhusfartyget Oxfordshire. Den 6 juni lämnade 25 män inklusive kaptenen Freetown till Takoradi med det brittiska passagerarfartyget M/S Abosso. De landades på Cape Coast Castle den 16 juni, fortsatte till Takoradi med buss, och lämnade sedan till New York med M/S Bajamar den 20 juni. Följande 7 hade stannat kvar i Freetown för att vänta på passage till Storbritannien: Radiooperatör A. Hastings, Båtsman A. Ellingsen, Able Seaman K. Bergland, Ordinary Seamen H. Rabba och K. Malmquist, samt de 2 kinesiska besättningsmedlemmar som skulle skickas till Singapore från U.K.
- Sjöförhören hölls i New York (datum? Bajamar hade anlänt till New York den 9 juli - se hennes reseprotokoll för denna period) med kaptenen, 1:e styrman, 2:e maskinisten, mekaniker Olsen och ordinarie sjöman Raknes.
Enrico Tazzoli begav sig söderut efter att ha sänkt Fernlane och sänkt M/T Alfred Olsen några dagar senare (den 10 maj).
Sjöförhöret:
Kapten Henrik Anker Irgens dök upp. Vid avresan från Glasgow var allt ombord i alla avseenden i sjödugligt skick. Jämföraren lämnade en rapport om de händelser som inträffade på resan.
Vidare lämnade föraren en anmälan angående besättningens vistelse i Västafrika, som bifogas som bilaga, samt en sjukdomsförklaring bland besättningen under vistelsen i Västafrika samt om resan Takoradi - New York, som också bifogas. till protokollet som en bilaga.
Kaptenen följde det som anförts i rapporten och förklarade att inget särskilt inträffade under dagarna 17 april till 6 maj. Den 7 maj hade han precis lagts till kaj och befann sig i sin hytt, när explosionen inträffade, sprang han omedelbart upp på bron i sin pyjamas. Han såg direkt att rök och ånga kom upp från motorrummet och att radioantennerna hade fallit ner i explosionen. Han blåste omedelbart 6 korta slag på sin visselpipa som en signal att gå in i båtarna. Alla livbåtar svängdes ut under hela resan. Han stoppade då maskintelegrafen, men maskinen var nästan stoppad och fartyget vände inte rodret. Alla fyra båtarna sjösattes omedelbart. Operatören såg att fartyget inte sjönk snabbt och han skickade snickare Olsen för att försöka sätta upp antennen igen. Snickare och 3:e styrman lyckades rigga upp antennen igen. 3 av livbåtarna rodde bort från fartyget. När telegrafisten redan hade gått in i en av dessa livbåtar i tron att han borde ha befunnit sig i kaptenens båt, sände kaptenen själv ut de nödsignaler som anges i rapporten. Dessa signaler sändes 3 gånger, och de fick senare veta att signalerna hade tagits emot av ett engelskt marinfartyg. Fartygets radiotelegraf var en engelsman. Direkt efter signalernas sändning gick kaptenen både till besticken och hytten och hämtade alla hemliga handlingar, kodböcker och cirkulär av konfidentiell karaktär och kastade allt överbord, i en säck lastad med järn. Komparanten såg då en strimma som från ett fartygs spår och gav omedelbart order till de kvarvarande ombord att gå in i båtarna. Det var 3 män och han själv. Jämföraren utgår från att ca. 20 minuter sedan den första explosionen. Båten hade precis kommit bort från styrbordssida när den andra torpeden träffade midskepps i maskinrummet. De rodde båten framför fartyget till babords sida. U-båten kom sedan upp och gick förbi styrbordssida, där den avfyrade en tredje torped från högvattenposition som träffade ungefär midskepps på styrbords sida. Inspektören kunde inte se några märken på U-båten, som han trodde var en mycket stor typ av U-båt med 2 kanoner på däck. Senare i Freetown såg släktingen bilder på U-båtar, och han tror sig kunna se på bilderna att U-båten var av italiensk typ.
Räddningsutrustningen var i gott skick och hela besättningen och de tre passagerarna hade fått flytvästar. När den första torpeden träffade rodret hade ingen i besättningen skadats och alla kom in i båtarna utan olyckor. Vädret var fint och det var lite hav. Kaptenen hade för övrigt inget att tillägga till vad som står i rapporten.
Underofficer H. Habba, en estländare, som var i tjänst följde inte med honom till U.S.A. men reste till England.
Kapten Elligers, som är närvarande, frågar om någon i besättningen förtjänat det på något sätt, och komparanten uppger att snickare Olsen och 3:e styrman Cederholm, som tillsammans riggat upp antennen, gjort ett bra jobb under riskfyllda förhållanden. De visade inte när nästa explosion kan komma, eller när fartyget skulle sjunka.
Åskådare, kapten Christensen, frågar om U-båten gjorde något tecken, eller gjorde något efter att den dök upp. Jämföraren svarar nekande. U-båten dök upp direkt efter att fartyget sjönk.
1:e vittnet: 1:e styrman Vasbotten, som förklarade:
att han vaktade bron, och en av passagerarna där var också en engelsman. Den här såg något i vattnet och ropade ut och direkt efteråt kom det en krasch. Vittnet såg ingenting. Vittnet stod kvar på bryggan, han stod rak och ändrade kurs, och kaptenen kom genast upp. Styrmannen kom ut ur styrhytten och sa att skonaren inte styrde. Kaptenen frågade var torpeden träffade, och vittnet svarade att han inte dök upp, men det såg ut som att den satt i maskinen eftersom röken kom upp. Kaptenen frågade vittnet var telegrafisten var och vittnet svarade att han just varit där och de gick tillsammans till radiorummet, men telegrafisten var inte där. Besättningen sjösatte då båtarna från båtdäcket. Vittnet själv såg telegrafisten efter att han själv hade stigit i livbåten. Vittnet frågade kaptenen om det fanns något mer för honom att göra och blev tillsagd att gå till livbåten, vilket han gjorde. Vittnets livbåt låg då på vattnet. De tre livbåtarna rodde en bit från varandra för att de inte skulle bilda en enad skjutskiva i händelsen. Vittnet såg inga märken, siffror eller bokstäver på U-båten. Den verkade mörkgrå och hade två kanoner på däck. Vittnet i övrigt följt vad som anförts i den anmälan som han har medundertecknat. På frågan av handläggaren om vittnets och besättningens åsikter om telegrafistens beteende, när han gick in i den första livbåten, uppger vittnet att det rådde en "missatmosfär" bland besättningen att telegrafisten lämnade sin tjänst, men vittnet uppger också att telegrafisten var en man i 50-årsåldern och att han för inte så länge sedan hade blivit bombad och skadad och därför var ganska nervös.
Det andra vittnet dök upp, den andra maskinisten Pillip Quale, som förklarade:
att han befann sig i tunneln när explosionen ägde rum. Han tittade mot öppningen och såg lågor i maskinen. Vittnet gick ut för att stoppa maskinen som sedan gick "dödsaksamt". Han kunde inte ta sig till manöverdonen och gick därför direkt uppför trappan. Han frågade de andra som stod på översta hyllan om alla var uppe, och det var tydligt att ingen var kvar där nere. Vittnet gick sedan upp på båtdäcket och stoppade oljetillförseln. Han gick då genast till livbåten, som var styrmans båt. Vittnet har inget mer att tillägga. Han såg inga märken på U-båten. Vittnet såg bilderna på U-båtar i Freetown och menar att U-båten var av italiensk typ. Det liknade inte de tyska U-båtarna, som var avbildade.
3:e vittnet Olav Olsen infann sig. Vittnet förklarade att han stod i maskinen när explosionen inträffade. Fartyget skakade häftigt och maskinrummet var fullt av rök. Det brann på maskinens topp. Han sprang före maskinrummet och kom upp där. Halvvägs upp i ledaren tyckte han att han skulle stoppa maskinen, men gick längre upp då den kunde stoppas från däck. På översta hyllan mötte han den andra masken. som hade gått upp akterut. Han gick på båtdäcket med 2:a maskinisten och sedan till livbåten. Vittnet såg U-båten som var den största han någonsin sett. Två dagmän, som också satt i maskinen, gick upp tillsammans med vittnet.
4:e vittnet Hjalmar Raknes infann sig. Vittnet förklarade att han precis blivit avlöst vid rodret och var på väg att gå ner när explosionen ägde rum. Han såg ingenting innan det smällde. Sedan gick han rakt upp på båtdäcket och in i livbåten. Vittnet såg U-båten som var mycket stor och omärkt. Det gav inga signaler såvitt vittnet kunde se. Han har läst kaptenens rapport och har inget att kommentera om dess innehåll.
|
1914 - 2005 (91 år)
[1] 
