| Noteringar |
- Klockan 00.31 den 26 september 1941 avfyrade U-203 en salva av fyra torpeder mot konvojen HG-73 norr om Azorerna och hörde fyra detonationer, men gjorde inga observationer eftersom de var tvungna att dyka för att undvika en attack av HMS Larkspur. Två fartyg träffades och sänktes i denna attack: D/S Varangberg, D/S Avoceta.
D/S Varangberg (Kapten Edward Steen Stenersen) träffades av två torpeder på babords sida vid 1:a lucka och framför bryggan och sjönk omedelbart. Befälhavaren, 19 besättningsmedlemmar och en passagerare omkom. De överlevande hade inte tid att sjösätta livbåtar och räddade sig själva på skräp och flottar som flöt fritt tills de plockades upp av HMS Jasmine som landsatte dem i Milford Haven den 30 september.
- Följande skriftliga utlåtande inlämnades till konsulatet av 3:e styrman Emil Johan Parelius:
Tredjestyrmannen dök upp och sa följande:
Jag var på vakt den 25 september 1941 från 20.00. Vi var på vår resa från Gibraltar under konvoj med flera andra fartyg till England. Natten var mycket mörk och ca 23.20. Jag såg plötsligt en torped skjuta mot oss på babords sida och i samma ögonblick inträffade en fruktansvärd explosion och torpeden hade träffat nr 1 last. Fartygets framdel började genast sjunka och jag hoppade från bryggan ner till båtdäcket. När jag landade inträffade en andra explosion och jag dök ner i vattnet. Fartyget sjönk omedelbart och jag släpades under och efter att ha simmat omkring i en timme lyckades jag ta mig upp på en av flottarna där O.B. Jonassen var redan där och han hjälpte mig att komma ombord på flotten som annars skulle ha varit omöjlig på grund av mitt utmattade tillstånd.
Därefter framträdde, som andra vittnet, överingenjör Hans Olav Hansen som muntligen uttalade följande:
Jag var i mässrummet med fyra andra när explosionen inträffade och jag sprang genast till min hytt för att hämta min elektriska ficklampa och började springa ner till maskinrummet men fartyget vek så hårt att jag sprang upp och hoppade överbord från aktern, varvid den översta delen av fartyget redan är under vatten. Jag släpades under och kunde känna några rep runt benen och jag kan inte minnas något från det ögonblick jag blev fri från dem tills jag flöt upp och slog huvudet mot något vrak. Efter det fortsatte jag att sväva omkring och hörde kapten Stenersen gråta av smärta. Han svävade bredvid en karthustopp och jag simmade fram till honom och hjälpte honom att komma vidare eftersom han sa att han hade ett brutet ben. Kart huset kunde inte hålla oss båda och jag steg på en flotte. Jag var nästan utmattad när jag lyckades ta mig upp på flotten och blod började komma ut ur munnen. Jag kunde inte göra annat än att ligga tyst. När jag hittades av den brittiska korvetten kunde jag knappt röra mig så de fick komma ner på flotten och bära upp mig. Jag tillbringade de första tre dagarna på Corvette i min koj där jag blev väl omhändertagen.
Då infann sig som tredje vittne, 3:e Ingenjör Birger Johan Hansen. Han anförde följande:
Jag har sett uttalandet skrivet av den tredje tjänstemannen. Jag låg och sov när den första explosionen inträffade och när jag tog tag i mitt livbälte hörde jag den andra explosionen. Fartyget gick rakt ner och jag hoppade överbord. Efter cirka tio minuter i vattnet lyckades jag ta mig upp på en flotte med Steward Bordvik och Brandman Jensen. Efter att ha tillbringat ca 3 1/2 timme på flotten blev vi upphämtade av en brittisk korvett.
Som sista vittne framträdde Lättmatros John Aksel Jonassen och han uttalade muntligen följande:
Jag stod vid rodret när jag hörde den första explosionen och hoppade genast ner till båtdäcket, när den andra explosionen slungade mig i vattnet. Det var väldigt mörkt och jag kunde inte se någonting men efter att ha simmat omkring i ungefär en timme eller och en halv timme såg jag de mörka konturerna av flotten nära och jag lyckades ta mig upp på den. Efter cirka två timmar på flotten blev vi upplockade av en korvett. Förutom mig själv var tredje styrman på flotten.
|
1908 - 1941 (33 år)
[1] 
