Menu

Norsk emigration

De första åren i ett nytt land var ofta besvärliga, sedan kom fördelarna då de fick bra med mat. Här ser vi några utvandrare som äter en gratis måltid på Ellis Island. Foto: Edwin Levick/New York Public Library

Första utvandringen ägde rum då sluppen ”Restauration” lämnade Stavanger den 4 juli 1825 för sin långa färd över Atlanten. Hon var lastad med stångjärn och järnplattor, inköpta på spekulation, som Cleng Peerson hade rått dem. 52 personer inklusive fartygets besättning fanns ombord. Passagerarna kom från den sydvästra delen av Norge, många från Tysvær i Rogaland. På uppdrag av kväkare 1821 i Stavanger hade man sökt efter ett lämpligt fartyg att ta med de första utvandrarna. En släkting till mig, Jakob Andersen 18 år gammal, ingick i besättningen som däckspojke. Läs mer om Restauration resa till New York.

Det råder ingen tvekan att de första utvandrarna som lämnade Norge ofta hade konflikter med myndigheterna, mestadels religiösa konflikter. Det skedde också en del utvandring på grund av skattesystemet, arvsregler som odelsrätt eller andra orsaker som gjorde livet svårt. Det dröjde till efter Napoleonkriget 1803–1815 innan de första gav sig av. Amerika fanns inte i deras medvetande förrän 5 000 norska fängslade soldater i England släpptes fria. När de återvände till Norge hade de lärt sig lite engelska och hört talas om Amerika, snart spred sig berättelserna från by till stad.

Det var med stor spänning hur det skulle gå för de 52 personerna som reste med slupen Restauration. Över hela Ryfylke spreds rykten om vad som skulle möta dem. Banditer, farliga ormar och många andra farliga saker som kunde hända dem. Till och med den tre månader långa resan blev farlig. Det visar sig snart att det inte går så bra med dem som lämnar sitt hemland. Hunger och elände slår till, och en del av dem måste ge upp den kolonin de ville starta tillsammans. För andra gick det bättre.
Nästa resa med emigranter sker inte förrän år 1836. Fram till dess skedde det flera förändringar i USA. De första utvandrarna finner nytt och bra prärieland längre in i Mellanvästern. I brev hem till Norge nämner de det nya landet i positiva termer. När Knut Slogvik, som var med från den första kolonin reser tillbaka, kan han bekräfta att allt är sant. Han vill att de ställer upp med två båtar. Nästa resa sker samma år. Härefter tar det fart med utvandringen som bara ökade och ökade. Främst var det hela familjer som gav sig av. De sålde allt de ägde, gårdar, djur, möbler ja allt som kunde undvaras. För pengarna köptes dyra biljetter och därmed plats på något fartyg.

Denna utvandring som växer sig allt starkare kännetecknas av familjeutvandring där hela familjer reser. Till och med adelsmän börjar lämna. Föräldrarna ville säkra en framtid för alla sina barn. Det sker fortfarande vid denna tid en hel del protestutvandring. För många var det en överlevnadsfråga. Jorden räckte inte till att livnära de stora barnkullarna och arvsreglerna var sådana att första sonen ärvde gården medan de andra barnen fick arbeta som drängar och pigor.

Många rykten och goda berättelser om det amerikanska samhället spreds via breven som skickade hem till Norge. I boken ”Brev Hjemmefra” av Else Braut och Randi Holden Hoff finns 150 brev omnämnda, brev som skickats från Norge till emigranter i Amerika. Jag har själv fått tag i släktingar till mig via brev i boken som skickats in till förlaget. Läs mer  om de sex breven som finns bevarade från Ole Olsen, min farfars farfars son som skrev till hans son Jan Henrik i USA.

Emigration sågs som ett bättre alternativ än att stanna kvar i Norge. Många familjer skickade först den äldsta sonen för att etablera sig och sedan kan resten av familjen komma senare. De arbetade hårt och sparade för att köpa biljetter till sin familj. Biljetterna var billigare i Amerika än hemma.

Det går att grovt dela upp emigrationen i tre epoker. Den första äger rum på 1860-talet. Det är fruktansvärda förhållanden i Norge, med grödor som misslyckas år efter år. Det råder hungersnöd. Dessutom har det amerikanska inbördeskriget satt en tillfällig stopp för utvandringen, vilket leder till en tryck i den norska befolkningen som vill resa över Atlanten. Därför, när inbördeskriget slutar år 1865 exploderar utvandringen. Under det amerikanska inbördeskriget reste en hel del med fartyg till Quebec i Kanada från England. En del stannade kvar medan andra reste senare in i USA när kriget var slut. Det fanns gått om arbete i Kanada, träindustrin och fiske var i ständig behov av arbetskraft. Många reste på så kallade arbetsresor. Arbetsgivaren i Kanada betalad för överfarten som sen fick betalas av på lönen. Trots det var det många som tog chansen att åka. Så även min farfar som arbetade vid ett stålverk några år i Nordamerika.

Nästa våg av emigranter kommer på 1880-talet, har mycket att göra med industrialiseringen i Kristiania, nuvarande Oslo. Industrialiseringen precis som i övriga Europa får många ungdomar att resa in till städerna för att söka arbete, Men så småningom blir det fullt och inga jobb finns längre att få. Branschen växer inte lika mycket som tidigare. Man måste resa längre bort för att skapa sig en framtid för sig själv och sin familj. Många av emigranterna vid denna tid är därför yngre människor.

En mamma och hennes barn genomgår läkarundersökning på Ellis Island. Foto: Edwin Levick/New York Public Library.

Den sista perioden, från slutet av 1890-talet till första världskrigets början är en blandning av gammal och ny utvandring. Allt fler reser också för att använda sin yrkesutbildning. Bland annat reser många studenter från de norska utbildningsinstitutionerna till USA på grund av brist på arbete i Norge.

Att resa till Amerika kostade mycket pengar. En biljett motsvarade nästan en hel årslön. Att resa var i början bara för de mest resursrika, medan de utan medel var tvungna att stanna kvar. För vissa krävdes det lite mer övertalning att lämna allt, många övertalades av rederiernas agenter. De gick upp i byarna för att sälja Amerika som en god framtid och skriva kontrakt med dem som lät sig övertalas. Ett annat sätt vara att ta hyra på en båt och sen lämna den vid ankomst till Amerika.

Det var först i slutet av 1860-talet som polisen blev ansvarig för att utfärda pass och sköta registrering. Tidigare var det prästerna som höll ordning på flyttlängderna i kyrkans böcker. De fungerade som lagens långa arm under många år. De flesta präster var starkt emot utvandringen, de kände att emigranterna svek den gemensamma plikten att återuppbygga landet och många försökte därför undvika prästen när de lämnade landet. Detta syns i kyrkoböckerna där registreringarna för utflyttning till Amerika avtar i slutet på 1880-talet.

Den tidiga utvandringen reste emigranterna med segelfartyg vilket tog lång tid med flera byten, upp till sex veckor på sjön. Då kunde lokala rutter till Hull i England ta passagerare för att ta tåget där till Liverpool och byta till större fartyg. Det blev vanligare när större ångfartyg tog över transporterna att de större städerna som Bergen, Stavanger och Kristiania nuvarande Oslo användes som avgångshamn. Det skapades reguljära linjer direkt till New York från de större städerna. Senare avgick de flesta stora fartygen från Southampton i södra England som hade en djupare hamn än den i Liverpool. Tågresan från Hull tog längre tid än de fyra timmar till Liverpool.

Ankomsthallen på Ellis Island var ganska full av personer som sitter i registreringsrummet och har klarat den mentala undersökningen. Foto: Edwin Levick/New York Public Library

Ankomsthamnarna som använts har också förändrats genom åren. Det påverkar också i vilka arkiv man ska söka för att hitta emigranter. Från början reste de flesta till New York. År 1849 upphävdes den engelska navigationslagen vilket gjorde att det inte längre var olagligt för utländska rederier att transportera passagerare och gods mellan engelska hamnar. Skepparna ser alltså en möjlighet att transportera varor från Kanada på returresan, som de kan distribuera i England. Således börjar man åka till Quebec för att kunna hämta hem virke. Detta sker ända fram till 1870–75 tills segelfartygen upphör med passagerartrafik. Därefter tar ångfartygen över med större fartyg och flera passagerare. De börjar resa till New York igen. För norska emigranter var den viktigaste utmanaren det danska rederiet Tingvalla Linjen/DFDS, som seglade till New York. Många fartyg anlöpte även till Boston.

De flesta tänker automatiskt på Ellis Island när de hör orden New York och immigration. Men det var först Castle Garden i Battery Park på Manhattan som var mottagningscenter mellan åren 1820 – 1892, Mer än 15 miljoner passagerare anlände hit tills stationen stängdes. En större mottagningsstation byggdes upp och den 1 januari 1892 öppnades Ellis Island på en ö i New Yorks inlopp.

Det finns arkiv från Castle Garden, men det är lite komplicerat. För när Ellis Island uppgraderades förklarades det som ett nationellt monument och finansierades fullt av den amerikanska regeringen. De betalade också för digitaliseringen av arkivmaterialet. Castle Garden förklarades aldrig som ett nationellt monument och togs i stället över av en privat stiftelse som snabbt hade slut på pengar. De har lyckats digitalisera många av sina arkiv, men tre länder kvarstår. Norge är en av dessa länder medan Tyskland tidigare gjort det. Att finna människor som kom till Quebec är ännu svårare. De var ganska slapphänta med registreringen det första decenniet, för de visste att de som kom bara åkte vidare till USA.

Landkarta med inritade markägare av olika storlek.

Många lurades när de anlände. Vart du än anlände hälsades du mest av samma sak. Hjälpare som erbjöd sina tjänster, att skaffa tågbiljetter för resan framåt eller ett ställe att bo på. Det finns många berättelser om dem som förlorade allt de ägde redan på kajen. Om inte så fortsatte färden, mestadels med tåg till den inre prärien. De allra flesta emigranter kände redan någon i USA, vilket framgår av passagerarlistorna. I dessa går det att läsa vem som skulle besökas eller arbete och hur mycket pengar de hade med sig. Kanske någon som de kunde lita på och få hjälp av. Ändå blev det nya livet tufft för många. Det fanns få sociala fördelar att förvänta sig. Men det fanns en som var viktig för immigrationen. När den amerikanska regeringen köpte stora delar av USA från Frankrike år 1803 började de utplacera militära tjänster över hela landet för att kontrollera och bevaka landet. Men dessa var dyra, och det var också svårt att skydda sig mot indianer. För att få fotfäste över hela landet insåg myndigheterna därför att de var tvungna att få folk att bosätta sig där. De erbjöd invandrare billig mark. År 1861 antogs en ny lag, Homestead Act, som tillät de som kom att få nästan gratis mark. Varje bosättare fick 640 hektar mark vardera. Som jämförelse är en vanlig gård i Norge på cirka 100 tunnland odlad mark, den största på 200–300 tunnland. De som kom var till största delen fattiga människor som bedömdes hur mycket land de fick.

Det faktum att emigranterna kom till någon som de kände var bra för både de som kom och de som hade varit i landet ett tag. Att norskamerikaner i början också levde lite som de var vana med hemma i Norge, är något de flesta känner till. När emigranterna kom till en ny kultur och ett nytt land blir de osäker och det går ut över känslan av identitet. Du vill fråga sig själv ”vem är du”. Dessa små norska samhällen, ja alla skandinaver gjorde lika. De byggde upp sina samhällen med egen kyrka. I början kunde det finnas ambulerande präster som reste runt och döpte nyfödda barn. Höll enkla mässor tills de hade byggt en egen kyrka. det finns många träkyrkor runt om på landsbygden. Det bästa är alla kyrkoböcker som finns bevarade på norska. Framförallt går många att söka i på Ancestry.

Namnbyte i Amerika.
Det var ganska vanligt att emigranterna byter namn i USA. Det var svårt att uttala skandinaviska namn. Eller ville man bara ha en ny identitet i ett främmande land. Sen fanns de av olika orsakar de som inte ville bli igenkända.
Några exempel på namnbyte:

Norska förnamn Engelska förnamn Norska efternamn Engelska efternamn
Anders, Andreas, Endre Andrew Birkeland Berkland
Brithe, Britta Betsy Gudmundsen Goodmanson
Jørgen Jurgen, George Larsen Larson Wadholm
Kari Karry Nilsen, Nielsen Nelson
Marta, Martha Maren Mary Pedesen Pederson, Peterson
Mathias, Matias Mathews, Matt Persen, Person Pearson
Mikal Mike, Michal Olsen Olson
Svein, Svend, Søren Samuel Svensen, Svendsen Swanson

Många av patronymikonefternamnen (fadersnamn) ersattes med namn från platsen de kom från eller gården därhemma. Det kunde vara Vorland, Aksnes, Havsgaard, Haaland, Mortvedt eller vad nu gården hette hemma i Norge.
Ett exempel är min farbror som hette Peder Bertin Kvalevaag. Men i USA kunde ingen uttala efternamnet (Kvalevåg) så han ändrade till Bertin som var hans andra förnamn.
Måste tänka utanför det vanliga. Sök på olika stavningar och framförallt var kom de från, gård och/eller by.

Sök tips:
De är ganska enkelt att söka efter emigranter från Norge. Norwayheritage har en mycket bra sida om det mesta som rör emigration, passagerarlistor, fartyg, avresedatum m.m. De har skapat en databas med emigranter mellan 1825–1873. Om de du söker finns med får du även reda på vilket skepp de reste med och till vilken hamn de anlöpte.

Digitalarkivet i Norge har en bra sökfunktion med emigration från början av 1900-talet. En enkel sökning från de olika hamnarna. Sök för hela fylke. Här ett exempel för Bergen. Vill du söka emigranter från Stavanger söker du på hela Rogaland.

Börja med de fria sökmöjligheterna som Familysearch erbjuder. Du behöver registerna dig på sidan men det kostar inget. De har oerhört mycket material, tips, utbildningar, hjälpfunktioner i videoformat och sökmöjligheter i mängder. Du kan tom bygga upp ett släktträd på deras sida och söka bland dem.

Det bästa är nog att skaffa sig ett konto på Ancestry vilket är gratis. Det kostar sen att ha ett abonnemang beroende på olika omfång. Ett som täcker hela välden kostar lite mer men är värt mycket för den som vill söka efter emigranter. Är du medlem i en släktforskarförening får du rabatt på medlemskapet. Jag tycker att det ger så mycket mer om man har som jag emigranter i USA. Det är den största av alla databaser som innehåller många olika register, kyrkoböcker, folkräkningar, röstlängder, militärregister, emigrationsdokument, medborgarskap med mera. Inte att förglömma åtkomst till många personer släktträd.

Finns fler intressanta sidor att besöka.
Allan Kvalevaag
2021-04-24