D/S Folgefonden var ett ångfartyg byggd av C. Mitchell & Co. i Newcastle och levererades 3 juli 1875. Fartyget fanns i Hardanger Sunnhordlandske Dampskibsselskaps flotta (HSD) från 1883 till 1908.
Fartyget förliste efter grundstötning på Trøskenesflua vid Skånevik inlopp 22 augusti 1908. 26 personer, bland dem tre ur besättningen förlorade sina liv i olyckan som är den största i Etne kommun i modern tid. Antalet överlevande är osäkert. Under sjöförklaringen hävdades att det kunde finnas omkring 45 personer ombord. Andra har hävdat uppemot 50–70 personer. Ingen vet med säkerhet då passagerare steg ombord och gick av lite varstans under färden.
D/S Folgefonden avgick från Bergen lördagseftermiddag den 22 augusti 1908 kl. 14.00 med passagerare via Lervik då olyckan skedde vid 22.00 tiden på kvällen vid infarten till Skånevik hamn. Skeppet sjönk på några minuter. Det fanns antagligen mellan 50–70 passagerare ombord. Det har förekommit olika uppgifter om antalet. Förlisningen gick mycket fort, passagerna hann inte att få på sig livbälten. En som de fann död hade fastnat i ett rep och följde med skeppet ner i djupet. Flera av passagerarna som dog, drogs ner av suget då ångfartyget sjönk. En del hade tur och kom upp igen för att kämpa för sina liv. Flera båtar kom till undsättning från Skånevik, alla för att hjälpa till, tyvärr var det mest lik de fick upp. Fyra personer hade simmat mot land. Det var bl.a. telegrafisten Øvervik och handelsbetjänten Ritter som simmat mot land då en båt kommit till deras räddning. Det flöt upp 10–11 lik på stränderna i Skånevik.
Händelseförloppet:
Styrmannen och lotsen hade frivakt då grundstötningen skedde. Kaptenenen hade då skeppet kommit ut på fjorden gått ner för att kontrollera varorna som skulle till Skånevik. Det var nämligen så att kaptenen inte kunde frita sig denna uppgift så länge han inte hade frivakt. Då hade förste styrman få ta över uppgiften. Det berättas att kaptenen hade kontrollerat varorna och kommit tillbaka upp på bryggan då han sa till båtsmannen ”vi ligger for langt aft” vi ligger för långt österut, ett ögonblick senare gick de på grund. Båtsman Osvaag som kom från Etne var den som styrde skeppet på bryggan. Han var väl bekant med rutten och hade god lokalkännedom och hade förtroendet att styra i dessa vatten. Det var väl känt att det var svårt att se strandlinjen och inloppet till Skånevik. Det är en trång farled in till hamnen. När kaptenen Johannessen kommer upp på bryggan blir han bländad av ljuset, ögonen har inte vant sig ännu. Efter att ha sett sig om sa han till båtsmannen ”Vi går nok noget for østlig i leden”. Båtsmannen svarade ”Det kan det ikke være snakk om, jeg har holdt den vante kurs.”
Plötsligt inser båda att de är ur kurs och kommer att gå på grund. Ett ögonblick senare stöter skeppet med full kraft på den östra sidan av infarten, folk trillar, ramlar omkull, kaos uppstår. Kapten far runt på osäkra ben och sätter fart akterut, hänger ut över skeppssidan då och då för att se vad som hänt. Skeppet har rivet upp ett stort hål på babord sida och tar in vatten. Vattnen strömmar snabbt in i båten som börjar sjunka. Det råder förvirring och kaos, folk försöker ta sig fram och upp på däck för räddning. På bara 4, 5 minuter reser sig skeppet upp och sjunker ner i djupet. Händelseförloppet är snabbt, folk kastar sig överbord, håller fast sig i skeppet, en del springer akterut. De tre första livbåtarna kom ganska snabbt ner i vattnet och räddar 28 personer. Men den fjärde livbåten blir det problem med. Vid nedfirningen av livbåten slår den in i sidan på skeppet, masten bryts. Besättningen lyckas inte reda ut rep och taljor, båten blir hängande lodrätt nedåt, varav de som fanns ombord i livbåten faller i vattnet bl.a. länsmannen i Skånevik, styrmannen och postexpeditören Sofius, som håller hårt i portföljen hamnar i vattnet men han överlever.
En släkting till mig Anton Hansen Enerstvedt blev endast 13 år. Några andra som omkom var maskinmästare Sevrin Knutsen från Bergen, läraren Johannes Hjelmtvedt från Etne, apotekaren Kærup från Haugesund, matrosen Halvor från Bjoa och Anton Hansen Enerstvedt från Haugesund är några av de som får sätta livet till. Ytterligare en släkting till mig Matrosen Halvard Johan Skjellevik från Hetland från Bjoa omkom på sin post. Han hade inte tid att få på sig livbälte för han såg till att andra kom till räddning. Han efterlämnade sig hustru och ”sju okonfirmerade barn”, dvs. unga barn som inte fyllt 14 år.
23 passagerare och 3 ur besättningen omkom. Ingen förtjänar mer respekt och omtanke än servitrisen ombord, fröken Margit Thorsen från Bergen och kapten Johannesen. De två såg till att alla andra fick hjälp med livbälten och att de kom i säkerhet utan att tänka på sig själv. De följde med ner med skeppet då det sjönk. Kapten Johannessen var kvar tills sista vågen sköljde över fartyget. Han följde med ner men dök upp igen. Han fick syn på ett lite barn som kämpade om livhanken. Han hjälpte barnet upp på lite drivgods. Sen mindes han inget mer, han räddades som en av de sista upp ur sjön. Tyvärr klarade sig inte Margit Thorsen som fick sätta livet till. En av de som överlevde katastrofen var Johannes Nilsen Markhus från Skånevik. Han lyckades ta sig i land men en ung man på ryggen. Efter detta blev hans hälsa svag och han avled flera år senare, 1924.
Sjöförhör:
Förhöret fortsatte nästa dag i Bergen den 10 okt där kapten Johannessen förklarade att han tidigare hos rederiets kontorschef önskat få en andre styrman till skeppet. Han hade förstått av kontorschefen att han uppfattat att kapten sakande en andre styrman. Kapten hade självklart förstått sin ställning och först och främst skulle ta denne till skeppets förste navigatör. Men han var säker på att det inte hade blivit billigare för kontoret om han hade överlämnat till en av matroserna att sköta navigeringen.
Rätten prövade också om kaptenen varit försumlig då han överlåtit ansvaret en längre tid på bryggan till båtsman vid en tidpunkt på färden som var vansklig. Det ansågs vara av underordnat intresse då detta ansvar låg på rederiet. Kaptenen hade plikttroget bidragit till räddningsarbetet och hjälpt passagerarna.
Det hölls förhör med styrman Lindbom, andre maskinist Ringøen och två matroser. Styrman Lindbom förklarade hur han ledde arbetet med att sätta ut livbåtarna på babords sida. Då en av livbåtarna kom i vattnet var det endast 7–8 personer i den, livbåten kunde ta 20 passagerare. Han såg att de i livbåten ville ro bort från skeppet. Styrmannen ropar förgäves åt rorsman att komma tillbaka och rädda fler överlevande. Men han hörsammar inte styrmannen utan ror bort med livbåten. Han firade ner sig med hjälp av taljan och försöker stoppa dem. Han fick ner en fot i båten och försökte dra båten till sig in mot skeppet. Men han fick släppa taget och livbåten rodde bort. Ombord fanns det många kvinnor och barn som ville med. En flicka som grät tog tag i armen på styrman och bad att han skulle hjälpa henne i båten, men han kunde inte.
En av matroserna förklarade att kände två av dem, en lotslärling vid namn Andreas Nygaard och Ole Johannes Sunddal. En av dem hade sagt till vittnet att det var 9 i båten och att båten inte kunde ta fler. En passagerare ville att de skulle ro tillbaka till skeppet och hämta fler. Lotslärling Andreas blev hotfull och skulle kasta denne överbord om de försökte ro tillbaka till Skeppet igen. Kanske var lotslärling rädd att de skulle dras med ner av suget från skeppet då det sjönk.
Rättsutlåtande:
Olyckan fick ett rättsligt efterspel. Båtman Osvaag som hade stått vid rodret och var ansvarig på bryggan dömdes till 30 dagars fängelse och fick betala 30 kr i domstolskostnader. Han hade druckit alkohol och domstolen tyckte att det var anledningen till att skeppet kommit ur kurs. En maskinist fick böter för att han inte hade bordat livbåten på rätt sätt som han hade ansvar för. Lotslärlingen Andreas Nygaard dömdes för att ha rott bort med livbåten, från fartyget, med för få personer i den.
Bärgning:
Kontrakt skrevs den 29 augusti mellan bärgningssälskapet ”Salvator” och ”Hardanger Søndhordlandske Dampskibsselskap” om bärgning av Folgefonden. Bärgningslönen var satt till 80 % av skeppets värde vid haveriet. Värdet fastställs vid en offentlig auktion.
En tidningsman talade med disponenten för bärgningsföretaget som menade att fartyget var i för dåligt skick att det kanske inte skulle löna sig att reparera. En dykare hade varit nere i skeppets biljettkontor och funnit de 1000 kr som fabrikör Salvatne hade skickat med kaptenen för att växla in i Skånevik. Vraket bärgades och höggs upp för skrotning.
År 1993 restes ett minnesmärke över olyckan vid Kaiparken i Skånevik. Det är gjord av konstnären Arne Mæland och har en minnestavla med alla omkomna ingraverade.
Två av dem har jag släktskap till:
Anton Hansen Enerstvedt (1895-1908) 13 år
Halvard Johan Ivarsen Skjellevik (1871-1908) 37 år
Foto: Slekt og Data, Solveig Elin Bokn
AllanKvalevaag
2020-08-24