De flesta känner till Titanic förlisning i april 1912, däremot är det inte lika känt att 635 passagerare omkom då D/S Norge förliste i Atlanten den 28 juni 1904. Ombord fanns 727 passagerare och 68 besättningsmän. Av de omkomna 635 personer var 289 norrmän och 150 danskar, endast 160 personer överlevde däribland kaptenen Valdemar Johannes Gundel.
Bakgrunden
Den här berättelsen ska handla om Johanne Marie Nilsdatter och hennes dotter Marie Emilie Andersen. Johanne Marie föddes på juldagen 1842 i Skudeneshavn, senare skulle hon gifta sig med den 23-årige sjömannen Hans Andreas Andersen 20 mars 1866. De hade redan fått sitt första barn året innan i november, Nikoline Gjertine föddes den 19 nov 1865 utom äktenskapet som det står i kyrkoboken. På den tiden var det en synd att man fick barn innan man gift sig. Snart utökades syskonskaran. Hans Olai föddes 13 dec 1866, Albert Olaus den 19 dec 1869, Nils Jakob 24 mars 1870 (han dog som 8-åring 1878 i scharlakansfeber), Ragnhilde Olene 26 nov 1873, Hagbart Mandius 22 mars 1875 (han blev bara 1 mån gammal), Marie Emilie 19 dec 1877, Nils Jakob 21 april 1881 (blev endast en dag) och Jakob Ragnvald 11 okt 1882. Sammanlagt fick Johanne Marie och Hans Andreas 10 barn. De bodde på Vik i Skudenes, Rogaland. Hans Andreas var sjöman och befann sig säkerligen väldigt lite hemma.
Det var nog ett slitsamt arbete att försörja sin familj. Runt 1883-84 flyttade familjen in till Haugesund med kvarvarande 6 barn (Nikoline Gjertine hade redan i maj 1882 emigrerat till USA) och bosatte sig på Risøen, ett fattigt område där trångboddheten var mycket stor. Fuktiga hus, dåligt uppvärmda skapade förutsättningar för sjukdomar. Hans Andreas blev sjuk i tuberkulos, han gick bort 28 april 1897. Johanne Marie blev änka med 2 kvarvarande barn, Marie Emilie och Jakob Ragnvald att försörja. Fyra av hennes barn hade tidigare mellan åren 1882-1896 emigrerat till USA. Det var förutom Nikoline Gjertine, Hans Olai och Albert Olaus som reste i mars 1886, Ragnhilde Olene reste 1892 och Hagbart Mandius (mellan 1890-92). Kvar var Johanne ensam med två barn i Haugesund. Enligt folkräkningen 1900 bodde de kvar på Risøen. Hon hade nu fem barn i North Dakota, USA med egna familjer. En del av dessa har jag funnit med har inte uppgifter på alla familjemedlemmar. Hur som helst längtan måste ha varit stor. Johanne och dottern Marie Emilie bestämmer sig för att emigrera till USA 1904. Johanne arbetar som hushållerska och Emilie har en tjänst som piga. Det var säkert ingen stor inkomst på dessa arbeten, de bör ha fått hjälp med biljetterna, kanske var de hennes barn i USA som betalade. Det var annars rätt vanligt med att resa utan biljett som betalades av någon arbetsgivare i USA. Naturligtvis skulle biljetten betalas tillbaka med arbetsinsats. Nu var Johanne 61 år fyllda och var säkert inte attraktiv på den amerikanska arbetsmarknaden. Emile Marie var 26 år och skulle kunna ha åkt på en s.k. arbetsresa. Hur det var med detta vet vi inget om.
Fartygsfakta
D/S Norge blev byggt 1881 av Alex. Stephen & Sons Ltd, Linthouse, Glasgow för det holländska rederiet Theodore C. Engels & Co i Antwerpen. Skeppets ursprungliga namn var Pieter de Coninck. Skeppet var på 3.359 brt och 3.700 dwt. Hon var 105 m lång och 11,6 m bred och hade en ångmaskin på 1400 hästkrafter med en toppfart av 10 knop. Det kunde ta upp till 800 passagerare. 27 feb 1889 blev hon sålt till A/S Dampskibsselskabet Thingvalla i Danmark och fick namnet Norge. Hon sattes in på linjen Stettin via Köpenhamn, Christiania och Christiansand till New York. År 1900 blev fartyget överfört till D.F.D.S och insatt på linjen Skandinavien-America line och den 21 oktober började hon sin första resa från Köpenhamn.
Förberedelserna inför resan
Lördagen den 25 juni steg de ombord på D/S Norge i Kristiansand. Hur de kom till Kristiansand vet vi inte men troligen är att de tog en mindre båt från Haugesund dagen eller dagarna innan. D/S Norge hade anlänt från Köpenhamn på fredagskvällen den 25:e till 
Kristiansand. D/S Norge lämnade Köpenhamn för sista gången på eftermiddagen onsdagen 22 juni 1904. På bryggan stod 40-årig kapten, Valdemar Johannes Gundel, som hade fört fartyget sedan 1901. Med honom som besättning han hade 3 styrmän, fyra maskinmästare, 3 maskinassistenter, 14 eldare, 15 matroser, en läkare och 27 personer som stod för bokföring, kök och uppassning. Förutom besättningen på 68 man var där 405 passagerare från Köpenhamn. Av dessa 134 barn under 12 år. Första stoppet var Kristiania, Norges huvudstad. Dit kom skeppet först på morgonen den 24 juni. Under morgonen och eftermiddagstimmarna lastades gods samt 232 passagerare klev ombord, av dessa 70 barn.
Försenat bar det av mot Kristiansand, dit kom skeppet sent på kvällen. Eftersom Kristiansand var den sista hamnen före överfarten skulle fartyget inspekterades. Men det var för mörkt för kontroll när skeppet anlände. Därför genomförde kontrollen först morgonen lördag 25 juni klockan nio. Sjörättsbesiktningen genomfördes av byfogden, som det stod i lagen från 1863 – och inte av sjöfartsmyndigheterna. Sjörättsbesiktningen administrerades av byfogdens fullmäktig, Jur. kand. Singdahlsen. Han hade med sig de permanenta Sjörättsmedlemmar H P Larsen och C Friis. Tillsammans med två styrmän gick de fyra runt på fartyget, medan fullmäktige satt tillsammans med kaptenen i hans hytt och gick igenom papper och protokoll. I protokollet står det bland annat att skeppets inredning och utrustning uppfyller de lagstadgade kraven. Likaså hade man funnet att provianten var av god kvalitet och av försvarlig beskaffenhet samt tillräcklig till det antalet i passagerare enligt listan. Det blev fastslaget att det inte fanns något hinder för D/S Norge att segla vidare mot New York med över 700 passagerare. Några livbåtsövningar hölls inte. Därmed var det ingen av de nyanställda som fick veta hur de skulle använda dem om det behövdes. Medan kontrollen pågick kom ytterligare 90 passagerare ombord, av dessa 19 barn. Passagerarantalet hade nu uppnått 727, varav 223 barn. Av barnen var 23 yngre än ett år och resten under 12 år.
Ett barn är inte en person
Här möter vi de första förbryllande beräkningarna. För medan reglerna säger att fartyget kunde ta så och så många människor var det inte alla som räknades. I de danska reglerna räknas inte barn under ett år och barn upp till 12 år räknades som en halv person. Således fanns 604 passagerare ombord efter de danska reglerna. Hade de räknat efter de norska reglerna hade alla räknats upp till 12 år som en halv person. Då hade det varit 599 1/2 passagerare om de norska reglerna använts. Sådana beräkningar var viktiga för godkännande för utresan. Men oavsett hur det räknades det var 727 passagerare personer ombord förutom besättningens 68. Av de 727 passagerarna var det 72 danska, 284 norska, 103 svenska, 259 ryssar och finländare, 2 tyskar, 2 britter och 5 amerikaner.
New York nästa…
Lördag 25 juni klockan 09:30 seglade D/S Norge från Kristiansand. Kursen sattes till nordväst, mot Pentlandsundet mellan Orkney och Skottland. Vädret var tämligen bra och allt gick normalt. Söndagskväll passerade fartyg nordost om Skottland, Duncansby Head och gick in i Pentlandsundet. Nästa morgon den 26:e kl. 8.00 var de i närheten av Hebriderna norra spets, Butt of Lewis, rapporterades det hem. Men här hade kapten Gundel två val. Söderut mot Rockall, vanligtvis gick Amerika båtar norr om klippö. Men vid bra väder tidigare hade Gundel gått söder om. Han valde att göra den här gången också ut på det öppna Atlanthavet. Tidigt på morgonen den 28 juni var det dimma och kapten Valdemar Gundel blev väckt enligt de instruktioner besättningen hade. Han var snabbt på bryggan där han övertog kommandot. Nästa punkt på rutten som de skulle vara uppmärksamma på var Rockall som D/S Norge efter alla beräkningar förväntades passera på ett avstånd av 4-5 sjömil. I tät dimma med nedsatt siktbarhet och med möjlighet för att skeppet hade kommit ur kurs ändrade Gundel kursen vilket betydde att Rockall blev passerat på ett avstånd av ca: 20 sjömil.
Dramat börjar Kl. 7.45 (några uppger kl. 7,30) stötte D/S Norge plötslig mot någonting. Ljudet av metall som skrapar emot någon okänt, gick genom märg och ben på alla ombord på ångbåten. Kollisionen mot klippan Rockall var så våldsam att fartyget reste sin stäv över vattnet, det uppstod en lång reva längs förskeppet. Området runt Rockall är förhållandevis grunt, 30-60 meter. Knappt tre km i östlig riktning ligger St.Helens rev, 1,4 meter under vattenytan. Det sägs att det skall vara uppkallad efter skeppet ”Helene of Dundee” som förliste där. Maskinen stoppades omedelbart, men strax efter valde kapten att ge full back för att komma loss. Men fartyget hamnade snart i en än värre situation. Revan i förskeppet hamnade nu under vattennivån och det forsade in stora mängder vatten. Efter bara några minuter var det så mycket vatten i förskeppet att Gundel förstod att fartyget skulle sjunka.
Han gav därför order till sin besättning att göra livbåtarna redo och få passagerarna ner i dem. Kvinnor och barn först. Och det är här som historien verkliga dramat börjar. Ombord fanns det bara 8 livbåtar och en livflotte. Livbåtarna hade plats för 251 passagerare och flotten tog 30 st. Lyckades man fylla alla båtar och flotten med max antal personer fanns det fortfarande 514 passagerare kvar som inte kunde räddas då fartyget sjönk. Ombord på D/S Norge härskade nu totalt kaos. 6 av de 8 livbåtarna blev satta i sjön, mer eller mindre fyllda med passagerare. De två sista överfyllda livbåtarna krossade då dem träffade skeppssidan och alla ombord omkom. Räddningsflotten kunde trots många försök inte sättas i vattnet och var därför obruklig. En tredje livbåt sjönk senare. Bara 15-20 minuter efter grundstötningen sjönk D/S Norge. Skriken från de många människor som låg i vattnet ebbade snabbt ut och nästan 600 personer drunknade i det öppna havet eller inuti i det sjunkna vraket.
Ögonskildring av svensken Carl Ek
– På tisdagen den 28 på morgonen kl. 7 när alla låg och sov så fick vi höra en hiskelig stöt i sömnen. Jag som med hast vaknade av stöten sprang häftigt upp ur bädd och tog på hatt och rock. Det första jag fick höra var att fartyget stött på ett grund: Då tänkte jag att det går till botten så fort som möjligt. Vid det båten stötte på grund gick den fram med sådan fart att den gick tillbaka och stötte på för andra gången, det var tämligen skarpa stötar båda två. Jag skyndade upp på däck för att se om det var fara, när jag hann till relingen såg jag över fartygssidan hur det sjönk med fart. O, vad där var jämmer, det var gräsligt att höra människors skrik, de jämrade sig lite var över sina liv. Båten sjönk så fort så den gick under på 15 min. Det var en ganska hög fart för så många människor att nedstiga till havets djup. Jag stod en stund och såg mig omkring för att få se någon av mina kamrater men förgäves. De arbetade med båtar för att fira ned dem och rädda sig ur sitt farliga läge men utan möjlighet för största delen. Nu var det allaredan två båtar som gått till botten av de små. Snart var den stora ångaren under vattnet, nu var alla livbåtarna firade så när som styrbordsbåten, den största som de nu arbetade med att taga ur skråna. Den satt fast som berg, så vi fick hugga och bräcka loss den. Vattnet i den stora båten kom med sådan fart att de människor som låg underst i fartyget hann inte upp. Trapporna som gick upp till de övre däcken slogs ned av vatten så när de vaknade som låg i understa rummen, så gick vattnet upp över sängarna och de som inte vaknade blev dränkta i sin sömn och fick sova till sin död i grav.
– Vi lyckades till slut få upp den båten som var kvar, men det var ett förskräckligt arbete och när vi lyckades få den i sjön så var den nära att gå under för halva båten kom under vattnet därför att båtginorna var inte i så gott skick, så att den ena löpte fortare än den andra. Den som stoppade fick vi hugga av med en yxa och då gick den ändan på båten under vattnet och den andra kvarhöll de så fast att vi knappt kunde få den loss. När vi äntligen fick den så att båten stod på jämn köl , så kastade de sig huvudstupa ned i båten och vattnet , det fick gå som det ville. En del som kom i båten bröt av sig armar och ben. När vi sedan lyckades med mycken möda att få båten ifrån fartyget i den starka ström som blev ikring, så var det svårt att komma undan med den lilla fullastade båten. Vi lyckades dock med kraftiga årtag att avlägsna oss så långt ifrån att vi var säkra för fara från fartyget. Det började blåsa med alla krafter när den stora båten gick under, och varade sedan till nästa dags morgon då vi låg ensamma med vår lilla båt på Atlanten. Vi låg lite ifrån för att se när fartyget gick under, det var inte mycket nöje. Förändan på båten var redan under vatten medan akterändan var uvanför. När den kom i vattenlinjen så blåste det i ångvisslan en gång sedan exploderade pannorna så att en del människor sprängdes i luften. Det var gräsligt att se, och hela akterändan stod full av folk. Det var svart av människor och ingen hjälp syntes där för dem, utan de fick gå till botten med båten.
– Vi som var i livbåtarna kände oss lite säkrare för tillfället, åtminstone först. Vi hade ganska stor fara med att kunna rädda oss från allt folk som ville komma i båtarna. De var nära att sänka oss i våra överfyllda båtar som var halva med vatten för jämnan, så vi fick vara fyra man som länsade hela tiden. När fartyget hade gått under såg vi rakt inget annat än lik på lik tillsammans med allt det flytande vrakgods som var på däck. Det kunde vara någonting som var så stort att många personer kunde vara däruppe på. Man såg ibland föremål som man inte kunde se annat än människohuvud på, och rätt som det fanns där så var det försvunnet utav de stora sjöarna som vällde fram. Vi fattade beslut om att ro båten mot böljorna, men det misslyckades för oss därför att det var för stark storm, så att vi drev bakåt och till all olycka var att vi kom ibland lik och vraket som drev med vinden så vi kunde knappast klara oss därur. Vi trodde säkert vi skulle slagits i småbitar av alla hårda stötar vi fick av allt flytande vrak.
– Vi var 70 personer i vår båt tillsammans med kvinnor och barn. Så var där i den andra båten 32 personer och i en tredje 17 st. Den fjärde båten kan jag inte beskriva för den kom inte iland samtidigt som oss. Vi hade nu fått kaptenen ombord i vår båt som ledsagare. Han var nästan utan liv när vi fick honom i båten. Han hade varit med fartyget under vattnet två gånger med den skarpa fart som det hade. När vi fick honom i båten trodde han sig ha legat i vattnet en hel timma. Sedan vi icke kunde gå fram mot strömmen, så lät vi båten gå hjälplöst för vinden så att vi skulle kunna klara oss ur vrakgodset. De andra båtarna var nu ur sikte för oss till följd av dess besättning som inte var så stor. När nu kaptenen hade kryat på sig liten grann gav han order att det skulle göras en undersökning om den rigg som fanns i båten. Det lyckades oss att finna ett segel och en mast och en spir så att vi kunde tillverka en liten rigg. Vi fick använda förtöjningsändarna och om ett par timmar kunde vi sätta segel och gick framåt med ganska bra fart. Den dagen och natten var det samma starka bris som vid olyckstillfället. Men den andra dagen i vår lilla båt stillnade vädret lite så att vi kunde resonera med varandra och komma litet i ordning. Vi hittade litet båtproviant och käx och vatten så att vi hade litet av det t.o.m. den sjätte dagen att uppehålla livet med. Vi tog det sista på morgonen då. Senare på aftonen lyckades vi att få räddning efter att med stora mödor ha genomlidit dessa sex dagar. På tredje dagen hade vi seglare i sikte, men vi lyckades inte få någon hjälp.
– På femte dagen träffade vi åter igen en stimmbåt men för andra gången var det misslyckad räddning, och det gick tills sjätte dagen kom. Vi hade ganska vackert väder då. Kl. 6 på morgonen blev vi upptagna på en tysk stimmbåt som vi lyckats få i sikte kl. 4 på eftermiddagen. Det blev ett jubel för alla när vi såg räddning i närheten. Vi hissade upp en röd filt till räddningssignal som vi band i toppen på vår lilla mast, så att den skulle synas. Vi hade omkring tre timmars tid till Skottlandsöarna när vi blev upptagna på den stora båten. Vi kände oss nu som vi varit på jämn mark. Här ombord på båten fick vi åtnjuta välbehövlig vila. Dagen därpå måndagen den 4 juli ankrade båten i xxxxxx på xxxx Skottland. Där fick vi komma i vår båt och segla in själva till kajen. När klockan var 11 dagen efter den 5 juli blev vi mottagna med uppassning och fick sjukvård och god vila, vilket vi länge längtat efter. Där stannade vi till den 8, då vi reste till Liverpool och var där till den 12 juli. Resan till Amerika från England gick sedan utan fara.
Carl Ek
Källa: Föreningen Långörasläkten
Vad hände sen…
Närmast mirakulöst räddade sig den 40-åriga kapten Gundel sitt liv. När fartyget gick ned fastnade han med sin fot fångad i ”brogelænderet” men han lyckades komma loss. När han kom upp över vattenytan såg han skeppets akter sjunka i havet. Han simmade runt i nästan två timmar tills han fick ögonen på en av livbåtarna. ”Og en kaptajn er der altid plads til.”
Det skrevs mycket om D/S Norges förlisning i tidningarna runt om, framförallt i Danmark, Norge och USA. Sjöhistorikern Erik Jensen har forskat om D/S Norge, läs hans berättelse.
Var Johanne Marie Nilsdatter och hennes dotter Marie Emilie Andersen befann sig när skeppet gick på revet den där morgonen 28 juni 1904 har jag ingen kunskap om. Förmodligen var de kvar i sin hytt. De flesta kom aldrig upp för trapporna till däck och eventuell räddning i de få livbåtarna. De drunknade och blev kvar i havet. De fick aldrig mer återse sina barn och syskon.
Vraket av D/S Norge har ännu inte funnits men det är därute någonstans vid Rockall klippa, där det möte sitt öde för mer än 100 år sedan.
Allan Kvalevaag
2016-06-08