Namn och namngivning i Norge:
I början av 1700-talet var det vanligt att använda efternamn med faderns förnamn plus sen/datter ändelser. Men på många ställen var det fortfarande möjligt att använda det första namnet plus gårdsnamn som efternamn ex. Torbjørn Brøtsø. Så småningom ändrades detta. I storstäderna började man omkring 1800-talet att använda faderns efternamn. Vissa invånare ofta i det högre samhällsskiktet använde en kombination av -sen och gårdsnamn avslutning ex: Peder Haraldsen Buccheli.
Från omkring 1860 togs dessa skrivningar upp även på landsbygden. Man började använda sin fars efternamn. Det fanns dock undantag, husmansfolket flyttade runt en hel del och använde gårdsnamnet på den gård där de bodde. Husmansfolket flyttade runt en hel del, då kunde det användas både två och tre efternamn.
Under perioden 1860 – 1910-talet finner vi båda kombinationer av faderns efternamn och sen/datter avslut. Första indikationen på rätt efternamn för personerna får vi i konfirmations- och senare i vigselboken. Här kan det dock förekomma båda varianterna beroende på vilken präst som skrev in det. Framför allt skiljer det sig mellan stad och landsbygd. Genom nästa generations dop finner vi båda varianterna på efternamnsändelse, sen/datter som efternamnsändelse, detta gäller särskilt kvinnorna.
När barn dog användes sen/datter ändelsen även efter 1900-talet. Sedan uppstod det en ny förändring. Folk bytte efternamn till det gårdsnamn familjen hade sin anknytning till. Detta skedde i stor utsträckning under perioden 1900–1940. Ett svenskt namninflytande skedde också på ändelserna för sen/datter till son/dotter länge än som var vanligt i många städer. Ett litet tillägg. Hade fadern två förnamn ex. Ole Kristian var det inte ovanligt att ändelsen lades till det förnamn som användes dagligen. Då kunde t.ex. sonen heta Hans Olsen likväl som Hans Kristiansen. Man ser det ofta i folkräkningarna. Vid två förnamn noterades bara det som används dagligen.
1923 kom personnamnslagen i Norge. Nu skulle alla ha ett permanent efternamn och det var inte tillåtet att byta utan tillstånd från myndigheterna. De som är födda efter 1 juli 1923 blev tilldelade släktnamn från fadern om föräldrarna var gifta, från far eller mor om föräldrarna var ogifta. Vid äktenskap skulle bruden ta brudgummens efternamn. Avvikelser från detta måste ansökas om.
Fram till 1923 har det inte funnits någon lagstiftning om personnamn. Därför ser vi att människor kan nämnas med olika efternamn i olika källor. Ibland kan en fars namn/patronymikon och vid andra tillfällen med ett gruppnamn och/eller också fungera som ett epitet. Senaste namn baserat på gårdsnamnet kan mycket väl ändras beroende på vilken gård personen bodde på. Det särskilt namntyperna patronym och gårdsnamn som dominerar och har dominerat. Idag har runt 20 procent patronym som efternamn, medan nära 60 procent använder ett gårdsnamn.
Matronymer, å andra sidan, är efternamn som bildats av moderns förnamn. Efternamn som Estridsson och Annesdatter är exempel på detta. Matronym är och har varit väldigt ovanligt i Norge. Undantaget finns i den samiska kulturen. I likhet med införandet av släktnamn fastställdes även i namnlagen att kvinnor som den allmänna regeln var att ta mannens efternamn när de själva gifte sig.
Vid en födsel utom äktenskapet kunde namnregler variera. Om barnets pappa erkände faderskapet var det inte ovanligt att en pojke är uppkallad efter honom. För flickor var normalt uppkallad efter någon i moderns familj. Barn födda utom äktenskapet uppkallade däremot inte deras fäder när de själva fick barn. De mer sällsynta avvikelserna kunde ansöka om ett gift par hade fått gården in gåva från barnlösa släktingar eller om tidigare generation hade förgäves försökt tillkalla en specifik person.
Som släktforskare är det praktiskt med användningen av patronymikon. Då visste man automatiskt att när en person hette Hansen var han son till Hans eller om någon hette Eriksdatter var hon dotter till Erik.
Allan Kvalevaag
2023-03-18